Käraste vänner,När hoppet väl var ute och vi visste att vårt hus och hela grannskapet hade brunnit ned så drevs jag ändå av en slags känsla av att jag måste hitta något minne däruppe i askan.Jag hade tillsammans med min goda vän Magnus Silfvenius försökt att komma igenom alla spärrar som polisen och militären hade satt upp. Det var alltid blankt nej på grund av risken de första veckorna, det brann ju redan på vissa ställen och då kunde man ju inte ta sig igenom om man inte skulle klättra över bergen så som många utav tjuvarna gjorde för att stjäla saker.Femte gången vi försökte kom vi igenom då Magnus fru visade upp sitt presspass, vilket hjälpe tillsammans med mitt körkort med bevis att jag bott i Pacific Palisades. Det var en helt obeskrivligt fasansfull upplevelse att se denna förödande tragedin och jag kunde inte mycket mer än att stört gråta hela tiden. Tänk er själva att se sin älskade stad förintat och framför allt sitt älskade hem nedbrunnet till grunden! På de två sista bilderna syns mitt nedbrunna garage där jag hade sparat mycket memorabilia från Erikas barndom framför allt. Nedanför garaget var Erikas gästhus som hon hade dekorerat så fint.Jag skulle vilja göra en dokumentärserie om detta om hur jag och Erika kan resa oss från denna aska och att Gud som är allsmäktig kan bana vägen till ett ännu bättre liv. Vi måste när vi känner oss som värst ledsna och deprimerade och oroliga hålla oss fast vid den tron. Att med Guds hjälp kunna resa oss som en Phoenix ur askan. Det hjälper lite att jag nu sitter i en fin och rymlig svit i ett fyra stjärnigt hotell längs Wilshire boulevard nära Westwood. Palomar hotell bekostat delvis av hjälporganistationen Fema.Jag hoppas att vi ses och hörs igen mycket snart!Varmaste hälsningar från Gunilla
